En tonårings mamma

På väg hem från utbildningen i det nya ekonomiprogrammet som sätts i bruk om två dagar, som förövrigt påminde väldigt mycket om det nuvarande, ser jag ett litet gäng med små minimänniskor komma gåendes på det där slääääääpiga sättet som bara nästantonåringar kan gå på. En av dessa figurer påminner väldigt mycket om min egen miniman, för även om jag väntar på mina glasögon som kommer om en vecka så känner jag igen frisyren. Den där som sticker fram som en spretig lugg, under mössan som är så långt tillbakadragen på huvudet så att den ser ut att trilla av vilken sekund som helst. Det är minimannen, en miniman till och tre till som såg likadana ut fast med smink och långt hår. Alla 5 är lixom piffade, på det där sättet som bara nästantonåringar kan piffa sig på. Dvs, för mycket smink, för mycket vax så det påminner om scenen i filmen "den där Mary" där Mary har fått "något" i sitt hår..., och självklart sitter byxorna så där alldeles naturligt neddragna över baken så att kalsongkanten av märket Björn Borg syns alldeles jättebra. Jag njuter i fulla drag. Dels för att jag ser att min miniman liksom trivs i det här sällskapet, han verkar vara tillfreds med sig själv ( just i dag iaf, imorgon kan ju livet vara pest) vilket gör mig lycklig och sen för att det är så himla lätt att känna igen sig. Han kom fram till mig och vi småpratade lite. Jag fick ta hem hans väska då han skulle hem till en av tjejerna. Även om jag är nyfiken och gärna skulle ta alla hans vänner i hand och presentera mig och fråga vad dom bor, heter och har för intressen lät jag bli. Jag hälsade bara med ett hej och minimannen förklarade bara snabbt att jag var hans mamma. Sen sa vi hejdå och jag gick hem med hans väska på ryggen utan att ha fått mer information än en av tjejernas namn, den tjej de skulle hem till. Så nu sitter jag här och tänker. Tänker på att jag är mamma till den här killen som inom ett halvår fyller 13 år. Konstaterar att min roll har förändrats radikalt, jag är inte längre den viktigaste i hans liv, den som han har dyrkat och älskat över allt annat. ´Datorn, kompisar, fotboll och elgitarren står mycket högre i kurs. Precis som det ska vara alltså. Fast ibland är jag tvungen att tala om för mig själv att jag fortfarande är den viktigaste, även om han inte ser det så just nu, för självförtroendet för en nästantonårings mamma kan också få sig en liten törn av att inte vara behövd på samma sätt längre. Det är inte bara minimannen som åker bergochdalbana i sitt liv just nu, jag själv har också svårt att hänga med i alla svängar.