En mellansyrras bekännelse

I dag väljer jag att punkta upp mitt liv som det ser ut för tilfället:

- Måtte OS snart vara slut, orkar inte vara uppe på nätterna längre, men shit va bra våra skidåkare är. Helt grymt

- Minimannen är numera tonåring, vilket också betyder att jag gått och blivit tonårsmamma! Vet inte om jag är mest stolt över honom eller över att jag lyckats få den mest fantastiska unge i denna värld.

- Jag längtar tillbaka till Egypten, vill bara dyka mer. Måste åka iväg snart igen. Den världen som finns där under ytan är helt fantastisk.

- Rut och Bollan har flyttat in hos oss, kaninskrället hatade det och bestämde sig för att ha ihjäl dom fort som fan. Det blev lite dyrare för mig än vad jag hade väntat mig då jag var tvungen att inhandla en ny bur till dessa små grisar...

- Köket är nu färdigritat och snickarLasse har varit här och mätt och tyckt till. Han pratar dock väldigt mycket snickarLasse, föredrar nog elektrikern som var lite mer tystlåten av sig....

- Minimannen har efter 2 veckors provträning för ett nytt lag blivit antagen. Han går nu från att spela i en ganska dålig serie till att spela i högsta divisionen. Vad ska man säga?? Han visade stolt upp sina första magrutor för mig häromdagen-fattar att han fått dom med tanke på hur hårt han får träna i nya laget. Han är överlycklig och jag är såååååååå stolt.

- Mina krafter har återkommit. Jag kommer ALDRIG ge upp.

Det blir ingen rubrik idag, vet inte vad jag skulle skriva där. Någon har har dragit undan mattan under mina fötter. Någon är inte ens värd att nämnas. Det hat jag känner för någon är obeskrvligt. Efter 12 år är det alltså inte över. Någon sa vid ett tillfälle att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Någon gör sitt yttersta för att lyckas. Skrämseltaktik eller allvar??? Hade det bara handlat om mig hade jag dragit. Jag hade sålt lägenheten och flyttat till någon håla där han aldrig kunnat hitta mig. Men jag lever inte själv. Jag har ett barn att ta hänsyn till. Ett barn som just nu mår allt annat än bra. Det märkliga är att den här gången finns inte känslan av att ge upp. Det har gått många år sen det var som värst och jag tror att åldern och erfarenheten gör sitt. Men det gör ont. Det gör ont i hela kroppen och panikångesten har kommit tillbaka. Jag pendlar mellan ångestattacker, beslutsamhet, sorg, ilska, aggressioner, men glädjen den är borta. Jag är tacksam över det stöd jag har fått från mina vänner och de i min omgivning som vet vad vi går igenom nu, men ärligt talat så känns det som jag snart tar saken i egna händer om det inte händer något snart. Det kan inte vara meningen att Någon ska få förstöra och skada oss utan konsekvenser. Det måste få ett slut snart.