Åldersnoja

Men var tar tiden vägen? Såg att jag inte uppdaterat sen i maj förra året. Ja, så vad har hänt sen sist då? Tänkte först säga -inte ett dugg, men det vore inte sanningen. För:
1. Jag är numera förlovad med Kristoffer
2. Har fått två underbara bonusbarn
3. Minimannen har fyllt 14!!!!! år och är om möjligt ännu mer tonåring, skaffat sig en pipig/basröst samt ett gäng tonårsfinnar.
4. Tillbringar varenda jävla söndag med husvisningar.
5. Jag har skaffat mitt ett nytt jobb som handläggare på en offentlig förvaltning.
6. Jag och Kristoffer delar numera coopkort.
7. Jag är med andra ord numera vuxen i kubik......

För att kompensera detta så hittar jag på nya danser som jag gärna visar upp för minimannen tills han håller på att dö av skam, jag sjunger högre än vanligt i duschen och jag söp mig full förra helgen och gick på disco (visserligen tillsammans med Kristoffer, och visserligen var vi vrålsjuka hela förra söndagen) men ett tydligt bevis på att jag fortfarande är ung!!!

She´s back...

Det är ett tag sen jag skrev nu. En egypten resa har passerat, vintern har tagit slut och jag är kär:)
Minimannen är fortfarande tonåring i kubik och har under två veckor visat sitt stora missnöje med min förälskelse. Förutom att tycka att jag är pain in the ass, har töntiga kläder, så har han också försökt göra allt som står i hans makt för att få mig att förstå att han verkligen inte tycker det ska komma in en ny människa i vårt liv..., nu har han gett upp och verkar tycka att den här killen är helt ok. Killen fick nämligen låna hans dyra vax sist han sov här istället för det äckliga daxvaxet...Det är stort det!!!
Själv har jag pendlat mellan att vara alldeles lycklig och livrädd. Skulle man kunna skriva kontrakt på att inte få såra eller bli sårad så skulle jag skriva under det med en gång. Föreslog för K att vi skulle skriva ett sånt men han bara tittade på mig som jag vore knäpp så jag kontrade med ett litet "skoja bara leende", hm han skulle bara veta att jag menade helt och hållet allvar med kontraktet. Annars är det rätt kul att vara förälskad. I går blev jag presenterad för hans mamma. Vi var ute och käkade ihop och nu är alla artighetsfraser avklarade, rätt skönt faktiskt. Har även hunnit med att träffa hans kusin och bästa vän, själv har jag hållt min familj på behändigt avstånd. Inte för att jag på något sätt vill hålla K borta från dom, kanske bara det att jag vill vänta lite till.
Om ni har glömt bort hur det är att vara nykär så ska jag här uppdatera er lite...
När jag vaknade i morse stod det färskpressad juice, nybakt bröd och kaffe serverat på bordet. Man kramas och pussas hela tiden och massor av tid spenderas med att bara få egotrippar. Dessutom har jag lyckats med att hitta en kille som gillar saker som jag gillar. Han är social och träffar gärna andra människor, han tycker om att gå ut och äta, gå på bio och göra andra sociala aktiviteter. Dessutom hanterar han minimannen på ett mycket respektfullt sätt även om minimannen själv kanske inte har visat upp sin allra charmigaste sida.
Så vad är haken då.....jo då, det finns en sån. Han bor över 4 mil bort och verkar inte ha städning som sin största hobby. I går när jag kom dit så påpekade han att han hade städat lite, det måste ha varit jävligt lite det, men man kanske inte kan få allt. Själv är jag ju i det närmaste perfekt och skulle jag ha något litet fel så är det nu så himla litet så det inte syns....I alla fall så får Kristoffer mig att känna så och det är kärlek det.....

En mellansyrras bekännelse

I dag väljer jag att punkta upp mitt liv som det ser ut för tilfället:

- Måtte OS snart vara slut, orkar inte vara uppe på nätterna längre, men shit va bra våra skidåkare är. Helt grymt

- Minimannen är numera tonåring, vilket också betyder att jag gått och blivit tonårsmamma! Vet inte om jag är mest stolt över honom eller över att jag lyckats få den mest fantastiska unge i denna värld.

- Jag längtar tillbaka till Egypten, vill bara dyka mer. Måste åka iväg snart igen. Den världen som finns där under ytan är helt fantastisk.

- Rut och Bollan har flyttat in hos oss, kaninskrället hatade det och bestämde sig för att ha ihjäl dom fort som fan. Det blev lite dyrare för mig än vad jag hade väntat mig då jag var tvungen att inhandla en ny bur till dessa små grisar...

- Köket är nu färdigritat och snickarLasse har varit här och mätt och tyckt till. Han pratar dock väldigt mycket snickarLasse, föredrar nog elektrikern som var lite mer tystlåten av sig....

- Minimannen har efter 2 veckors provträning för ett nytt lag blivit antagen. Han går nu från att spela i en ganska dålig serie till att spela i högsta divisionen. Vad ska man säga?? Han visade stolt upp sina första magrutor för mig häromdagen-fattar att han fått dom med tanke på hur hårt han får träna i nya laget. Han är överlycklig och jag är såååååååå stolt.

- Mina krafter har återkommit. Jag kommer ALDRIG ge upp.

Det blir ingen rubrik idag, vet inte vad jag skulle skriva där. Någon har har dragit undan mattan under mina fötter. Någon är inte ens värd att nämnas. Det hat jag känner för någon är obeskrvligt. Efter 12 år är det alltså inte över. Någon sa vid ett tillfälle att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Någon gör sitt yttersta för att lyckas. Skrämseltaktik eller allvar??? Hade det bara handlat om mig hade jag dragit. Jag hade sålt lägenheten och flyttat till någon håla där han aldrig kunnat hitta mig. Men jag lever inte själv. Jag har ett barn att ta hänsyn till. Ett barn som just nu mår allt annat än bra. Det märkliga är att den här gången finns inte känslan av att ge upp. Det har gått många år sen det var som värst och jag tror att åldern och erfarenheten gör sitt. Men det gör ont. Det gör ont i hela kroppen och panikångesten har kommit tillbaka. Jag pendlar mellan ångestattacker, beslutsamhet, sorg, ilska, aggressioner, men glädjen den är borta. Jag är tacksam över det stöd jag har fått från mina vänner och de i min omgivning som vet vad vi går igenom nu, men ärligt talat så känns det som jag snart tar saken i egna händer om det inte händer något snart. Det kan inte vara meningen att Någon ska få förstöra och skada oss utan konsekvenser. Det måste få ett slut snart.

Jag gör, Vad gör du???

Jag jobbar en timme för Haiti

Finbesök

skulle man kunna kalla det för. Med tanke på att han var fin. Elektrikern som var här nyss alltså på besök. Jag tror jag sakta men säkert glider in i en finperiod. För faktiskt är det mesta fint just nu. Människorna runt omkring mig är fina, min lägenhet är fin ( fast inte köksgolvet, det har inte följt med i den allmäna finperioden, det är fortfarande skitfult).
Mellansyrran har storshoppat. På lördagen hittade jag soffan jag letat efter, men inte vetat vart jag skulle hitta den och så plötsligt stod den bara där, mitt framför mig, precis som en blixt från en klar himmel. Eller iaf nästan, jag fick åka runt och leta i ganska många möbelaffärer först, men det är historia nu för soffan är inhandlad och beställd. Den kommer hem om sisådär en två veckor. Och det bästa av allt är att efter att jag köpt den så åkte jag hem och mätte utrymmet där den är tänkt att stå, och den får plats också....Andra människor mäter först, men inte jag. Jag tycker det är bättre att handla först:)På söndagen var det dags igen. Har fått nog av att endast ha en frysfack. Det funkar liksom inte när man har en miniman som ofta är hungrig. Det måste liksom finnas mat på lager och då räcker inte en kylskåp lika stort som en minibar och ett frysfack som rymmer en påse med frysta grönsaker. Men nu är det inhandlat och klart och levereras på onsdag, nice!! Och här någonstans så kommer elektrikern in i bilden, eller i köket, för det var där han höll till. Dessvärre är det ju så att det krävs en kontakt för att kunna ha ett fungerande kylskåp. Hm jag hade inte det men jag har mål i mun så när vi hade en elektriker på jobbet frågade jag rätt och slätt om inte han ville sätta upp en kontakt åt mig....Ärligt talat så vart han sådär glad, dvs han hoppade inte högt iaf. Men så dök han upp här iallafall. Jag trodde att det bara skulle vara att sätta upp en kontakt, men nja det var nog inte så lätt som jag trott. Jobbet skulle ta en timme, men det tog tre.....under tiden han jobbade satt jag på diskbänken och kommenterade hans jobb. Ojade mig lite när det blixtrade och talade om att han var duktig när lampan lyste!!! Jag tror han skulle vilja ha med mig på jobbet varje dag....Första timmen muttrade han mest, men sen blev han lite gladare av sig. Ja, menar tre timmar i samma kök som en mellansyrra som underhåller vad annat kan han bli....Det slutade med att han fick dra om elen i köket, och jag fick en ny kunskap, numera vet jag nämligen att elen ligger i stora hål i väggen, som rör med massa elsladdar i. ´Tänk vad man kan lära sig

ge aldrig upp.......

Någon testar just nu mitt tålamod (nej, inte minimannen...). Jag hade bestämt mig för att lära mig att åka långfärdsskridskor. En utmaning iom att jag är helt värdo på vanliga grillor, men vid en aktningsvärd ålder (jag fyller ju 32 i år) så tycker jag att man åtminstone ska ha testat. Jag hade sett framför mig hur jag skulle sväva fram där på isen, stanna när man blir lite trött och kanske grilla lite korv och dricka varm choklad. Bara ha så där fruktansvärt mysigt som man har på film!!!! Första problemet att lösa var att försöka övertala någon om hur nice det faktiskt skulle vara. Det var svårare än jag hade kunnat tänka mig. Förstår inte folk hur mysigt det är???? Skitsamma, tur att man har en miniman som efter hot och mutor, lovade att följa. Planering är A och O när man ska vara ute i -15. Fullt påpälsade och med vattenflaskor och sittunderlag drog vi iväg. Trots att vi var ute i god tid så var det kö till biljettautomaten vid parkeringen. Vad gjorde det när jag hade stoppat fickorna fulla med mynt då jag vet att automaten inte tar kort....10 minuter senare var det min tur, synd bara att biljettautomaten vägrade ta mynt och kortet låg i bilen som stod parkerad längst bort från automaten sett. Ja ja en liten motgång får man ta, smilade upp mig mot mannen bakom mig och bad å få låna hans telefon så jag kunde ringa minimannen så att han kunde springa bort till mig med plånboken, jag ville ju inte lämna platsen i kön när jag nu hade stått och väntat....Sen betalade vi och gick mot uthyrningen. Låååååååååååååång kö var det. Jag var visst trots allt inte den enda som tänkt sväva fram på isen. I kön hamnade vi bakom sällskapet som mannen med mobiltelefonen tillhört, och sen var det bara å vänta på vår tur. Efter en kvart i kön insåg jag att jag glömt raggisar. Mina stackars fötter gjorde ont och jag började bäva för att bara ha på sig ett par kalla pjäxor. Efter en halvtimme i kön började minimannen gny lite om att jag hade snott hans underställ....efter en timme i kön började jag bli sur på riktigt.....och efter en och en halvtimme i kön var det vår tur att åtminstone komma in i lilla huset där uthyrningen skedde. Vad är lite kyla och förfrusna fötter mot att inse att uthyrningen inte tar visakort. Snacka om antiklimax... på vägen hem så fick vi iaf värme på fötterna i och med att bilen hade bestämt sig för att låta värmen fungera som den skulle. Väl hemma var det lunchdags och vi bestämde oss för att åka skidor istället. Det var bara å hoppa in i bilen igen och iväg mot nya äventyr. Slalom är ju ändå himla kul även om det innebar att jag inte skulle få sväva fram på isen...Var lite osäker på vart jag skulle svänga av bara för att komma rätt, men eftersom mitt nya jag är planering så kollade jag försäkerhetsskull upp rätt färdväg på eniro så jag visste numret på avfartsvägen. Jag hade ju ett hum om var det låg även om jag aldrig tidigare varit förare när vi åkt dit. Jag svängde av på rätt väg och åkte ut mot helvetet. När jag befann mig på haningeleden insåg jag att jag måste åkt fel. Men vad gör det när man sitter i en varm bil...Det var bara å vända och köra de 20 minuterna tillbaka. Väl ute på huvudvägen så fortsatte sökandet och någonstans i Tullinge insåg jag att jag hade kört åt helvete för långt igen fast nu åt ett annat håll...Minimannen höll humöret uppe och satt och talade om för mig att han mer än gärna ville se tullinge och haningeleden och tackade snällt för att jag hade visat honom dessa platser...han är snäll min miniman. Efter en timme i bilen på olika vägar som lett oss till alla möjliga platser utom till skidbacken ringer jag syster yster. Hon kunde ge mig en hyfsad vägbeskrivning som dessutom stämde överens med min bild om vart skidbacken låg. Jävla eniro säger jag bara. Vägen man ska svänga av heter inte alls som dom uppger. (För er som ska åka till Flottsbro, så leta för i helvete inte efter glömstavägen. Inte heller efter numret på vägen. Åk i stället av gamla tullingevägen, skyltat mot södertälje och då kommer ni till glömstavägen som fucking eniro säger att man ska åka av vid.) Vi kom fram, en och en halvtimme senare än planerat, men vad gjorde det. Klockan hade ju vid den här tiden blivit rätt mycket vilket innbar att folk började vandra hemåt. Men inte vi. Vi åkte och åkte och det var hur mysigt som helst. Det var nog tilll och med värt all kötid och alla felkörningar. Så mitt motto är nog fortfarande: Ge aldrig upp!!! Allt löser sig till sist även om vägen dit är lite krokig.