ge aldrig upp.......

Någon testar just nu mitt tålamod (nej, inte minimannen...). Jag hade bestämt mig för att lära mig att åka långfärdsskridskor. En utmaning iom att jag är helt värdo på vanliga grillor, men vid en aktningsvärd ålder (jag fyller ju 32 i år) så tycker jag att man åtminstone ska ha testat. Jag hade sett framför mig hur jag skulle sväva fram där på isen, stanna när man blir lite trött och kanske grilla lite korv och dricka varm choklad. Bara ha så där fruktansvärt mysigt som man har på film!!!! Första problemet att lösa var att försöka övertala någon om hur nice det faktiskt skulle vara. Det var svårare än jag hade kunnat tänka mig. Förstår inte folk hur mysigt det är???? Skitsamma, tur att man har en miniman som efter hot och mutor, lovade att följa. Planering är A och O när man ska vara ute i -15. Fullt påpälsade och med vattenflaskor och sittunderlag drog vi iväg. Trots att vi var ute i god tid så var det kö till biljettautomaten vid parkeringen. Vad gjorde det när jag hade stoppat fickorna fulla med mynt då jag vet att automaten inte tar kort....10 minuter senare var det min tur, synd bara att biljettautomaten vägrade ta mynt och kortet låg i bilen som stod parkerad längst bort från automaten sett. Ja ja en liten motgång får man ta, smilade upp mig mot mannen bakom mig och bad å få låna hans telefon så jag kunde ringa minimannen så att han kunde springa bort till mig med plånboken, jag ville ju inte lämna platsen i kön när jag nu hade stått och väntat....Sen betalade vi och gick mot uthyrningen. Låååååååååååååång kö var det. Jag var visst trots allt inte den enda som tänkt sväva fram på isen. I kön hamnade vi bakom sällskapet som mannen med mobiltelefonen tillhört, och sen var det bara å vänta på vår tur. Efter en kvart i kön insåg jag att jag glömt raggisar. Mina stackars fötter gjorde ont och jag började bäva för att bara ha på sig ett par kalla pjäxor. Efter en halvtimme i kön började minimannen gny lite om att jag hade snott hans underställ....efter en timme i kön började jag bli sur på riktigt.....och efter en och en halvtimme i kön var det vår tur att åtminstone komma in i lilla huset där uthyrningen skedde. Vad är lite kyla och förfrusna fötter mot att inse att uthyrningen inte tar visakort. Snacka om antiklimax... på vägen hem så fick vi iaf värme på fötterna i och med att bilen hade bestämt sig för att låta värmen fungera som den skulle. Väl hemma var det lunchdags och vi bestämde oss för att åka skidor istället. Det var bara å hoppa in i bilen igen och iväg mot nya äventyr. Slalom är ju ändå himla kul även om det innebar att jag inte skulle få sväva fram på isen...Var lite osäker på vart jag skulle svänga av bara för att komma rätt, men eftersom mitt nya jag är planering så kollade jag försäkerhetsskull upp rätt färdväg på eniro så jag visste numret på avfartsvägen. Jag hade ju ett hum om var det låg även om jag aldrig tidigare varit förare när vi åkt dit. Jag svängde av på rätt väg och åkte ut mot helvetet. När jag befann mig på haningeleden insåg jag att jag måste åkt fel. Men vad gör det när man sitter i en varm bil...Det var bara å vända och köra de 20 minuterna tillbaka. Väl ute på huvudvägen så fortsatte sökandet och någonstans i Tullinge insåg jag att jag hade kört åt helvete för långt igen fast nu åt ett annat håll...Minimannen höll humöret uppe och satt och talade om för mig att han mer än gärna ville se tullinge och haningeleden och tackade snällt för att jag hade visat honom dessa platser...han är snäll min miniman. Efter en timme i bilen på olika vägar som lett oss till alla möjliga platser utom till skidbacken ringer jag syster yster. Hon kunde ge mig en hyfsad vägbeskrivning som dessutom stämde överens med min bild om vart skidbacken låg. Jävla eniro säger jag bara. Vägen man ska svänga av heter inte alls som dom uppger. (För er som ska åka till Flottsbro, så leta för i helvete inte efter glömstavägen. Inte heller efter numret på vägen. Åk i stället av gamla tullingevägen, skyltat mot södertälje och då kommer ni till glömstavägen som fucking eniro säger att man ska åka av vid.) Vi kom fram, en och en halvtimme senare än planerat, men vad gjorde det. Klockan hade ju vid den här tiden blivit rätt mycket vilket innbar att folk började vandra hemåt. Men inte vi. Vi åkte och åkte och det var hur mysigt som helst. Det var nog tilll och med värt all kötid och alla felkörningar. Så mitt motto är nog fortfarande: Ge aldrig upp!!! Allt löser sig till sist även om vägen dit är lite krokig.