Det blir ingen rubrik idag, vet inte vad jag skulle skriva där. Någon har har dragit undan mattan under mina fötter. Någon är inte ens värd att nämnas. Det hat jag känner för någon är obeskrvligt. Efter 12 år är det alltså inte över. Någon sa vid ett tillfälle att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Någon gör sitt yttersta för att lyckas. Skrämseltaktik eller allvar??? Hade det bara handlat om mig hade jag dragit. Jag hade sålt lägenheten och flyttat till någon håla där han aldrig kunnat hitta mig. Men jag lever inte själv. Jag har ett barn att ta hänsyn till. Ett barn som just nu mår allt annat än bra. Det märkliga är att den här gången finns inte känslan av att ge upp. Det har gått många år sen det var som värst och jag tror att åldern och erfarenheten gör sitt. Men det gör ont. Det gör ont i hela kroppen och panikångesten har kommit tillbaka. Jag pendlar mellan ångestattacker, beslutsamhet, sorg, ilska, aggressioner, men glädjen den är borta. Jag är tacksam över det stöd jag har fått från mina vänner och de i min omgivning som vet vad vi går igenom nu, men ärligt talat så känns det som jag snart tar saken i egna händer om det inte händer något snart. Det kan inte vara meningen att Någon ska få förstöra och skada oss utan konsekvenser. Det måste få ett slut snart.