Hur är det möjligt

Min tv är på lagning då den surrar, min dator ska in på lagning då på och av knappen bara funkar när den själv vill, och nu måste jag lämna in damsugarhelvetet också då det är en plastbit som ramlar av hela jävla tiden. Hur fan är det möjligt. Hur kan det vara så att allt jag köper som har med elektronik att göra går sönder? Ok om jag hade handlat mina grejer på Erkans tv och el butik i en sunkig förortslokal för schystpris kompis. Jag har inte det. Jag handlar inte hos Erkans tv och el butik. Jag handlar mina grejer på Onoff, elgiganten och jag köper aldrig det som är billigast. Jag köper det jag vill ha, även om det kostar lite mer, och ändå går det sönder. Jag är inte oförsiktig med mina saker, möjligtvis blir damsugaren lite utsatt då jag använder den dagligen, men fan, den är 6 månader gammal och lite längre borde den väl hålla?
I bland så funderar jag på vad jag har gjort i mitt förra liv då det känns som jag blir straffad stup i kvarten. Lite känns det så att kan någonting gå fel så gör det det, och dessutom förväntas jag vara lika glad för det. Jag är inte det. Just nu är jag bara trött och känner mig lite nere. Inte deppig, mer kanske ensam. För trots fantastiska vänner som alltid finns för mig och en underbar snart tonårig miniman, så känner jag mig förbannat ensam. Har ingen lust att skruva ihop en enda jävla cykel till, inte skruva isär ett jävla rör till, inte försöka laga en jävla pryl till, inte åka iväg och lämna in en jävla grej till på lagning. Jag är trött på att ha allt ansvar själv. Jag är trött på att råka ut för konstiga sjukdomar, åkommor och annat. Jag är ledsen över att den kille som jag trodde jag skulle leva med valde att svika mig så oerhört så att jag inte vet hur jag ska få tillbaka min självkänsla. Han fick mig att känna mig så fruktansvärt värdelös när han lämnade nyckeln i brevlådan efter tre år och sen inte höra av sig mer, inte ens till minimannen. Svårare blir det när jag inte har en aning om han var otrogen mot mig. Jag vet att han gick bakom min rygg, men jag vet inte varför. Och vetskapen om jag inte betydde mer än att han bara kunde dra när jag ville få känna mig älskad. Fan också. I dag är det skittungt, och i morgon ska jag gå till jobbet med ett leende på läpparna och låtsas som att livet är kul. Jag är som en clown. Masken på så är mellansyrran som klarar allt och alltid är glad framme igen. Så trött på mig själv.