Jag är lyckligt lottad

Minimannen drog ju som jag tidigare skrev in till grönan med en kompis och jag låg kvar i sängen med min kaffekopp. Dagens träning innebar en kort runda i skogen, inte ens 3 km. Men det är verkligen upp och nerförsbackar så det måste innebära att jag kan räkna det som minst 5 på löpbandet.....i alla fall känns det bättre om jag tänker så. Ringde sen min kära vän L för att höra hur det gått med hennes knä som skadades i en väldigt otäck händelse för drygt en vecka sen. Passade på att bjuda in mig på fika hos henne då vi knappt har setts under sommaren (vissa har det bra och är lediga länge..) är knappt ett dugg avundsjuk på dessa lärares ledigheter. Å andra sidan hade jag aldrig velat byta, med tanke på alla neddragningar inom skolvärlden. Inte alldeles ovanligt så slutade denna eftermiddagsfika med middag och vin. Åh jag har verkligen tur som har denna vän och hennes familj. Har inte funderat så mycket på det här innan, men idag så slog det mig att jag bara var en snorunge när jag lärde känna henne. Knappt 20 år och ensamstående m minimannen. Jag pluggade på komvux, och min enda inkomst var studielån på 7000 kr / månad och dessutom hade jag en rätt tuff bakgrund. ´Jag genomgick även en vårdnadstvist mot en galning under den här tiden. Frågan är om jag själv hade varit lika ädel som L som släppte in mig i hennes och hennes familjs liv, om jag själv hade mött en 20 åring i samma situation, jag tror faktiskt inte det, men hon gjorde det. Vänskapen utvecklades efter hand och idag är L en av de få som jag litar fullständigt på och verkligen kan dela både glädje och sorg med. Jag är med andra ord lyckligt lottad som har dessa vänner. Då L genomgår en hälsokur fick jag dricka vin själv. Det var inte ens mitt vin, utan en flaska från deras föråd. Hm. Minimannen anslöt till vårt sällskap efter sitt grönanbesök iförd sina snyggaste kläder, kläder som inte skulle användas förrän skolstarten och som legat ihopvikta i flera veckor nu. Nya jeans och en vit piketröja samt en vctjacka av märket reebook. L:s äkta hälft hade erbjudit sig att åka med minimannen och L:s jämnåriga dotter med kompis in till The Voice-09 i kungsan och då krävs det att man är snygg. De var snygga. Minimannen hade lagt ner tid på att få varenda hårstrå på rätt plats och L: dotter, ja vad ska man säga; supersöt tonårstjej. Jag får lite flashbacks när jag ser henne, inte för att jag var så söt som hon, men jag hade nog velat vara det, själv var jag nog mest en sportnörd som tillochmed hade gympalektioner med killarna för att få motstånd när vi sprang. Tränade friidrott 4 dagar i veckan, och hade på sin höjd lite mascara. Känner mig fortfarande lite som en sportnörd. Kommer väl aldrig bli så tjejjig som jag skulle vilja, men jag är jag och det får duga. Fattar väl också att det inte är så tjejjigt att gilla fotboll, sport i allmänhet och vars högsta önskan är att bli polis, dessutom gillar jag skogen, fiske och annat. Men jag har också börjat acceptera det och inse att jag faktiskt har andra kvaliteer. Jag är lojal mot dem jag tycker om, jag är en bra mamma och jag klarar ofta av det jag tar mig för. Men visst önskar jag ibland att jag hade varit tjejen man vänder sig om efter, eller den som passar i allt den sätter på sig, men jag blir aldrig hon, men jag börjar nog tycka om den jag är. Långt ifrån perfekt, men som duger som hon är.