Sammanfattning

Visserligen är julen inte riktigt slut, men det stora kalaset är över. I alla fall för vår del. Jag hade tagit ledigt 22:a och 23:e men då livet inte alltid blir som man tänkt sig, vilket jag vet vid det här laget, så jobbade jag även dessa dagar. Men vad gjorde det eftersom jag hade planerat så att dessa dagar skulle bli vilodagar. Skinkan var klar, alla klappar inhandlade, granen på plats och godiset bakat. Synd bara att skatjävlarna hittade till julmaten som stod på balkongen då vår kyl har begränsat med plats, och lite synd var det allt när hyllan med ljus och nycklar i hallen ramlade ner, och kanske var det också lite synd att minimannen bestämt sig för att ha kompisarna hemma så där precis innan julafton när allt var städat och fint, nej förlåt, det sista tar jag tillbaka, men synd att dom inte städar så bra efter sig.....
Men skitsamma, sent på kvällen den 23:e var ordningen återställd igen.
Julafton blev så fin och trevlig som den bara kan bli, maten fantastisk, sällskapet ännu bättre och barnen glada. TACK för allt vår kära extra familj, älskar er!
Juldagen trevlig också. Storasystrarna var här med sina minstingar och drack glögg, och fikade. Sen traditionsenligt bjöd vi över gamla grannen så hon också fick känna av julstämning och god mat.
Juldagen avslutades med sista delen av sagan om ringen, och tro d eller ej, men jag somnade inte först för en gång skull. Jag låg vaken och tänkte, tänkte och tänkte. Otäcka bilder dök upp i mitt huvud gång på gång, minnen som man helst vill glömma sitter etsade i mitt huvud. De människor som jag älskat mest gjorde mig också mest illa. Jag undrar om dessa personer vet hur illa de har gjort mig och jag undrar om de bryr sig. Förmodligen inte, men det gör inget. Jag lever om än med ett jävla stort ärr som ännu inte läkt. Exets mamma ringde gång på gång i går. Jag vet att hon ville att vi skulle komma över och fika och träffa hans mormor. Men jag kan inte det. Jag klarar det inte. Det gör för ont fortfarande.
Annandagen, alltså idag, ett skutt upp ur sängen kaffe och åt en macka, väckte minimannen och talade om att det var dags för mellandagsrean i barkaby. Hade ju räknat ut att det skulle vara en del folk där så vi var tvungna att åka i tid. Minimannen protesterade inte ens, märkeskläder har ju fått en viss charm hos honom....och det blev bra, fort in och fort ut, klar på en timme och med en ny pumatröja till mig och en träningsoverall till minsta systersonen. Hem lika fort och snabb lunch och nu äntligen lugn och ro. Minimannen sitter instängd i sitt rum och jag lär väl inte se honom förrän om sisådär 10 timmar när simpson maraton är slut. Tid för bloggen, kaffe och kanske det blir en sväng till forum nacka? Kanske blir det en TP kväll, har ännu inte bestämt mig om jag vill....Det återstår att se, men som sagt: jag lever och mår bra.