2010

Hur fasiken kan ett diskmedel hunnit bli framröstat till årets produkt 2010????
Nytt år med nya möjligheter. Hittills har jag bara hunnit, jobba, jobba, jobba och bråka m minimannen.. Undrar om man kan lämna in en snart tonåring och hämta ut han när han är vuxen? Annars är det en bra idé till er som är arbetslösa. Starta ett tonårsdagis, jag lovar att sponsra er med minimannen.
Jag har också hunnit göra en av mina bästisar ledsen och förhoppningsvis blivit förlåten också. Dumma dumma mellansyrran. Orkar inte gå in på varför, men man kan väl lugnt säga att det ibland är väldigt svårt att bryta mönster...Men i morgon ska vi ha en heldag på stan och bara göra trevliga saker:)
Jag har också hunnit tappa bort mina nya glasögon och hittat dem igen, detsamma gäller jobbmobilen som var borta i två dagar....lite jobbigt blev det allt men hittade den i en hylla på jobbet, glasögonen låg också där, men de hade varit borta nästan en vecka.
Förbaskat kallt är det också, idag vägrade centrallåset på bilen funka och förra veckan fick jag två byggjobbare att ligga platt på snön och försöka få på min spoiler som hade lossnat lite när jag kört på snöhögen för många gånger, ha ha det såg så himla kul ut när det låg där. Själv stod jag och tittade på, mkt tacksam för att de försökte, tyvärr utan resultat....
Nu börjar jag längta till Åre, inte så himla långt kvar nu....

Summering av 2009

Det är viktigt att göra avslut, det har bästis L och bästis M talat om för mig massor av gånger. Och eftersom jag hellre lämnar saker och folk istället för att avsluta så blir detta en träning.
Året började väl helt ok, Jag hade ett förhållande (visserligen med en kille som inte älskade mig och dessutom ljög och gick bakom ryggen på mig, men det ville jag inte erkänna då), jag hade ett jobb som var turbulent pga att dåvarande chefen inte hade skött sitt arbete så bra. Men sen gick det bara utför. Minimannen skulle ändra sitt namn och helt plötsligt insåg jag att vi levde i en falsk trygghet där minimannens vilja inte räknades ett dugg då det fanns en biologisk far som inte har visat sig på 12 år...(härligt med rättsSverige)Jag slogs för min sons rättighet mot både tingrätt och socialamyndigheter och minimannen blev utsatt för förhör hos kärringar som jag vid det tillfället mer än gärna vridit nacken av. Jag fick en ny chef som visade sig vara ett riktigt jävla as och ville övertalighetsförklara mig (jag var ett hot då jag bla.vägrade skvallra på mina arbetskamrater, fuck you ashole. Jag var kär och trodde (eller snarare hoppades) att exet skulle känna detsamma för mig, men tji fick jag. Han dumpade mig så förnedrande att jag aldrig trodde jag skulle hämta mig igen(lögner och svek). Sen fick jag veta att jag har en kronisk sjukdom som gör att man blir deprimerad om det går långt (det hade gått jävligt långt). En lång tid när allt bara handlade om att hålla huvudet över ytan och tamigtusan, jag gjorde det. Ännu en gång har jag segrat, borde fått medalj med tanke på att alla jävla motgångar.
Men sen hände något, sakta men säkert och med en daglig dos medicin började jag klättra uppåt igen. Minimannen fick efter många om och men igenom sitt namnbyte (jag gjorde klart för diverse myndigheter att jag var beredd att gå till rätten för minmannens vilja om det skulle behövas, och det behövdes på sätt och vis) Jag bytte bil (å den är så fin min lilla pärla) jag har flyttat (och trivs kanon), jag fick en ny chef ( som jag verkligen gillar), och jag har köpt min lägenhet ( och tro det eller ej, men jag har gjort ett klipp) Jag har plockat fram en sida hos mig själv som jag knappt visste fanns (min självkänsla börjar komma tillbaka, är det så?) minimannen har bytt skola ( vilket lyft för honom, han stortrivs) och det bästa av allt, mina underbara vänner ni finns fortfarande vid min sida. ( visserligen hände ett litet (ganska stort) missöde under hösten, men om allt vore perfekt och bra skulle ni ju inte veta att jag var jag) Jag ska inte påstå att jag är på topp, men sakta sakta börjar jag bygga upp mitt liv igen. Jag börjar trivas med mig själv, jag gråter inte längre varje dag, inte ens varje vecka, jag saknar kärleken enormt, men aldrig mer till det priset. Jag njuter av att ha en snart tonårig miniman som pendlar mellan att vara ett monster och världens goaste, jag har ett jobb som jag gillar väldigt mycket och ser med försiktig tillförsikt fram emot ett 2010.
Önskar er alla ( eller iaf några stycken av er;)) ett Gott Slut och ett Gott Nytt År

Mellansyrran gör kap

Men så himla nice det var. Bästis L och jag på shoppingtur utan såna där små minimänniskor som springer runt fötterna och vill ha saker. Vi kan nämligen konsten att shoppa själva!!! Fick lära mig en ny regel dvs: man får bara handla saker som är rea! Och vilken tur jag hade! Jag hittade 1 par bondelid jeans som passade perfekt, en pumatröja ( ja, jag vet att jag köpte en pumatröja häromdagen också men nu råkar jag gilla puma....) underkläder och en (till) svart klänning som var så himla fin. Dessutom kostade detta i stort sett ingenting, iaf inte om man jämför med ordinariepriser så detta måste ju betyda att jag har tjänat massor med pengar???? I alla fall om jag blundar hårt och förvandlar mig till en veckorevynbrud för en stund, he he. L släpade också in mig i en fruktansvärd affär. Hon hade tydligen hittat fina tröjor där förut, men jag såg inget fint alls, däremot såg jag ett linne, alltså en tygbit utan armar där baksidan såg ut och komma ifrån ullared framsidan bara var skitfult. Detta plagg kostade endast 1899 sek. Alltså fatta, nästan 2000 för ett fult linne. Detta måste upprepas så att alla förstår, 1899 kronor för ett asfult linne. Jag tror att jag uttryckte mig lite för tydligt om vad jag tyckte för bästis L ville plötsligt inte vara kvar i denna hemska butik med mig längre. Förstår inte alls varför;)I vilket fall som helst var det en supertrevlig dag och nu är mitt jullov på hela 1 semesterdag slut och i morgon jobbar jag igen. Budgeten ska läggas klar så nu vet ni vad jag gör närmsta dagarna.
see you

Julefriden över

Allt är som det brukar. Drog till gymmet och körde ett hårt pass, jag kan säga att det behövdes med tanke på hur mkt godis jag har ätit under juldagarna. Inte kan jag laga mat men fan jag är bra på att baka goda grejer...
Vardagsrummet är ockuperat av fyra tonåringar som sitter med jeansen snyggt neddragna så att det inte går att ta miste på vilket kalsongmärke som fortfarande gäller ( iaf om man snart är 13). Även om de tar mkt plats och låter rätt bra så måste jag säga att jag tycker det är rätt coolt att de vill vara här och hänga. Dessutom känns det som om alla dessa fyra gossars föräldrar inser det, så det är faktiskt inte bara här de hänger.
Snacka om att vi fått bra grannar. När jag drog till gymmet mötte jag en granne i trappen. Han skulle mäta vart kontakten skulle sitta. Han gick in och jag drog iväg. Grabbarna som var här blev rätt paffa när han kom inklivandes i vår lägenhet ( grannen råkar nämligen jobba i deras skola, he he) utan att plinga på dörren.
Nu ska jag dricka kaffe, har inte tid med dig kära blogg.
piiiisändlöv

Sammanfattning

Visserligen är julen inte riktigt slut, men det stora kalaset är över. I alla fall för vår del. Jag hade tagit ledigt 22:a och 23:e men då livet inte alltid blir som man tänkt sig, vilket jag vet vid det här laget, så jobbade jag även dessa dagar. Men vad gjorde det eftersom jag hade planerat så att dessa dagar skulle bli vilodagar. Skinkan var klar, alla klappar inhandlade, granen på plats och godiset bakat. Synd bara att skatjävlarna hittade till julmaten som stod på balkongen då vår kyl har begränsat med plats, och lite synd var det allt när hyllan med ljus och nycklar i hallen ramlade ner, och kanske var det också lite synd att minimannen bestämt sig för att ha kompisarna hemma så där precis innan julafton när allt var städat och fint, nej förlåt, det sista tar jag tillbaka, men synd att dom inte städar så bra efter sig.....
Men skitsamma, sent på kvällen den 23:e var ordningen återställd igen.
Julafton blev så fin och trevlig som den bara kan bli, maten fantastisk, sällskapet ännu bättre och barnen glada. TACK för allt vår kära extra familj, älskar er!
Juldagen trevlig också. Storasystrarna var här med sina minstingar och drack glögg, och fikade. Sen traditionsenligt bjöd vi över gamla grannen så hon också fick känna av julstämning och god mat.
Juldagen avslutades med sista delen av sagan om ringen, och tro d eller ej, men jag somnade inte först för en gång skull. Jag låg vaken och tänkte, tänkte och tänkte. Otäcka bilder dök upp i mitt huvud gång på gång, minnen som man helst vill glömma sitter etsade i mitt huvud. De människor som jag älskat mest gjorde mig också mest illa. Jag undrar om dessa personer vet hur illa de har gjort mig och jag undrar om de bryr sig. Förmodligen inte, men det gör inget. Jag lever om än med ett jävla stort ärr som ännu inte läkt. Exets mamma ringde gång på gång i går. Jag vet att hon ville att vi skulle komma över och fika och träffa hans mormor. Men jag kan inte det. Jag klarar det inte. Det gör för ont fortfarande.
Annandagen, alltså idag, ett skutt upp ur sängen kaffe och åt en macka, väckte minimannen och talade om att det var dags för mellandagsrean i barkaby. Hade ju räknat ut att det skulle vara en del folk där så vi var tvungna att åka i tid. Minimannen protesterade inte ens, märkeskläder har ju fått en viss charm hos honom....och det blev bra, fort in och fort ut, klar på en timme och med en ny pumatröja till mig och en träningsoverall till minsta systersonen. Hem lika fort och snabb lunch och nu äntligen lugn och ro. Minimannen sitter instängd i sitt rum och jag lär väl inte se honom förrän om sisådär 10 timmar när simpson maraton är slut. Tid för bloggen, kaffe och kanske det blir en sväng till forum nacka? Kanske blir det en TP kväll, har ännu inte bestämt mig om jag vill....Det återstår att se, men som sagt: jag lever och mår bra.

Insnöad

och då verkligen i ordets rätta bemärkelse. Det snöade hela natten till idag, men som den förutseende? tjej jag är så var jag i källaren och hämtade min snöskyffel redan kvart över 6 i morse. Jo, jag har faktiskt en sån, ingen aning om var den kommer ifrån, men en sak är jag helt säker på och det är att jag aldrig i livet skulle köpa en spade själv!!! Hm, undrar om jag har stulit den? eller har den bara hoppat in i mitt källarförråd av sig själv? skitsamma, jag visste att den stod i förrådet, jag såg den nämnligen när jag plockade upp adventsljusstakar å annat jox. Sen stod jag i mina fulaste jeans med jackan knäppt upp till öronen och mössan neddragen över halva ansiktet, minimannens tumvantar på händerna och skottade som en galning. Efter många svordomar över vägverket eller vem fan det nu var som skottat in min bil så man inte ens såg däcken på den, förbarmade sig en blåbyxa över mig och tog över. Trött och helt slut i armarna fick jag i mig en snabb kopp kaffe innan det var dags att köra till jobbet. Men nej då, så klart att jag inte kom ut med bilskrället trots allt skottande av både mig och blåbrallan. Stod där och slirade fram å tillbaka som värsta juckmaskinen tills nästa blåbralla kom och visade musklerna genom att putta lite på pärlan. Tur man har en liten bil och tur att de stambyter i grannhuset. Tack snälla blåbrallor för hjälpen!

En mellansyrras tankar om mammarollen

Öppnade på jobbet i morse, vilket betyder att jag var där kvart över 6 på morgonen....När jag tog på mig det uppdraget trodde jag att det skulle vara nice å få sluta riktigt tidigt någon dag, tji fick jag lixom. För hur jävla mkt orkar man göra när man går upp kl 05.00 på morgonen? Jag orkar typ ingenting. Förutom idag, jag orkade inte men jag drog ändå iväg och inhandlade lite klappar till alla minimänniskor i min omgivning. Det finns ju några stycken så det tog lite tid, men nu är det faktiskt klart. Jag trodde att jag var klar redan igår, men jag hade visst glömt en och annan...
Förresten kan jag ju meddela att jag numera är bostadrättsägare!! köpet gick igenom häromdagen och det firades av oss som röstat ja med buller och bång, eller iaf med alkoholfri glögg och torra lussebullar! Kul och se vilka grannar man har! insåg att jag typ aldrig har sett någon av dom förut, och förmodlingen kommer jag inte se mycket av dom framöver heller, och lika glad är jag för det men gladast är nog.....
Minimannen kom hem med sina skriftliga omdömen i dag och för att vara skriftliga omdömen (läs betyg för det är precis vad det är) så var de riktigt bra utformade.

Nu till dagens bekännelse: Minimannen fick riktigt fina omdömen i samtliga ämnen. I svenska som alltid varit hans värsta ämne alla kategorier stod det något i stil med: "Minimannen når upp till samtliga mål, uttrycker sig väl i tal och skrift och har en enormt hög potenial i detta ämne och jag ser fram emot fortsättningen" Det visar ganska tydligt på vad en lärare kan betyda.....eller....? Men nu till skämset; jag hade inte väntat mig något annat av minimannen och ibland undrar jag om jag har för höga krav på honom? Omdömena var visserligen inte helt igenom fantastiska. I tre ämnen stod det att han " inte tar ämnet på allvar" (bild), "måste sluta prata om annat bara för att han själv kan" (matte) "sluta tugga tuggummi så han slipper sockerkickar" (NO) och då blir jag lite grinig över att han snackar och tuggar tuggummi på lektionen....Alltså, shame on me. Killen kommer hem med superfina omdömen och jag blir grinig på dessa saker..., hur fan vet man om man gör rätt som mamma. Jag har ju höga krav på mig själv och ställer också höga krav på andra. Tycker att har man potential så ska man använda den. Men har jag rätt att bli grinig för dessa grejer när han faktiskt högpresterar kunskapsmässigt???? Eller har han rätt å snacka på lektionerna och då störa andra bara för att han kan??? Nej jag tycker inte det. Jag vill inte ha en perfekt unge, men visst fasiken måste samma regler gälla för honom som för andra? och hur balanserar man det när man ska berömma för det fina omdömena samtidigt som jag vill tala om att det faktiskt inte är ok att snacka och käka godis? Kanske låter som ett skitproblem, men jag tycker det är svårt på riktigt. Men det värsta är nog att han själv skämdes så mycket för att det stod så. Alltså visst han redan innan att jag skulle reagera och då känner jag mig som världens sämsta och strängaste mamma. Det slutade iaf med att vi kom överens om att han har ett helt gäng med toppenlärare där han inte har en chans å glida bara för att han är duktig och där de ser även när han gör saker som inte är så bra, och att det nog är så bra som det kan bli. Är iaf stolt som fan och jag hoppas det gick framgick.