nu får det fan i mig vara nog

orkar inte ens kommentera gårdagens match. Domaren hade definitivt varit i Köpenhamns mörka kvarter och dragit i sig lite för många bloss.....
Dag 7 rapporteras från min säng. Fortfarande febrig, hostig, och snorig. Jag har ju för fan fått penicilin. Jag bombarderar min kropp med vitaminer, extra D extra B extra folacin, berocca you name it. Varför hjälper det inte? Känner mig lite smått förtvivlad nu. Jag gillar visserligen mitt hem rätt mycket, men jag längtar till jobbet. Och förhoppningsvis längtar jobbet till mig.
Fick besök i går av min kära kompis E som bosatt sig på landsbyggden. Vi hade bestämt att hon skulle komma hit och käka middag och kolla på fotbollen igår, men jag avbokade då jag kände att jag definitivt inte skulle orka. Men tror ni inte pärlan dyker upp ändå. inte till middag, men så där en kvart innan matchen satte igång ringer hon och frågar vilken port jag bor i. Hon kom med godis och chokladbollar. Alltså vad säger man. Jag har nog världens bästa vänner. Alla inräknade och definitivt ingen glömd. Jag älskar er verkligen. Hon stannade bara en kort stund, jag tror inte hon ville bli sjuk när hon sett mig, men hon kom, med risk för att själv bli sjuk kommer hon hit och lämnar godis och tar en kaffe och sällskapar mig lite. Fast jag fick mig en tankeställare också. Alltså jag tjatar ju om att jag vill flytta till landet, men hur blir det med mina vänner då? Alltså jag ser ju på E som flyttat 5 mil bort. Det är för långt att åka för att bara ta en fika en kväll. Det krävs planering och definitivt om man har barn. Är jag beredd att inte träffa mina vänner i samma omfattning som idag för att få bo på landsbyggden? Jag känner att jag måste fundera på det. Jag har tjatat om att man bor inom en radie på 10 mil så är det inga problem, men det är det.
Nä nu måste jag lägga ifrån mig datorn. Jag är trött och vill sova