Om mig

stockholm
Detta är en mellansyrras bekännelser..... Jag är mellansyrran. Jag tycker om: att skriva, prata, diskutera, dricka kaffe,sport Jag älskar: min familj och mina vänner Speciellt med mig: är otroligt glömsk och jag växlar i mitt humör rätt snabbt. Blir arg lika fort som jag blir glad eller ledsen. Dock sällan sur. Är en fantastisk bilförare, tutar och svär åt alla som inte kör lika bra. Meriter: Diskbråcksopererad. Är precis lika snygg som på min bild, kameran ljuger aldrig. Förväntar mig att bli behandlad som den prinsessa jag är! Dessutom ägnar jag en hel del tid till att rota runt och snoka bland andras bloggar....

torsdag 30 juli 2009

HAT ÄR VAD JAG KÄNNER

'Fan fan fan, vet inte vad jag ska ta mig till. Så maktlös som jag känner mig nu. Var på väg till gymmet, när jag mötte minimannen cyklandes på väg hem från en kompis. Ser på honom att något har hänt så jag vänder hemåt och möts av en helt förtvivlad, rädd och alldeles skakig kille. Han berättar att tre killar i hans ålder eller något äldre har följt efter honom på cykeln. En av killarna hade cyklat i kapp honom och frågat varför han jiddrar? Minimannen hade bara nonchalerat och tillsist frågat varför de följde efter honom, som svar försökte de putta av honom cykeln och lyckades till sist preja in honom i en skylt. Vuxna människor finns omkring, men ingen gör något. Samma kille som frågade varför han jiddrar skriker sen till sina kompisar att minimannen kallat dem för jävla bögjävlar. Självklart för att få en anledning att slåss. Minimannen har kommit upp på sin cykel och drar iväg, men de tre killarna är efter honom. De följer efter ett tag men kommer inte ikapp honom och han kommer hem helt förstörd.
Jag blev galt galen. Åkte runt och letade efter dom i en timme, och ärligt talat vet jag inte vad jag hade gjort om jag hittat de jävla äckliga ungarna. Tyvärr är mitt förtroende för andra föräldrar snart nere på noll, så att ta hem dem hade förmodligen inte hjälpt. Skrämma skiten ur dom, förnedra dem, få dem att pissa på sig, slå dom, jag vet inte längre. Situationen känns så sjuk. Jag är så jävla ledsen, hur i helvete är man funtad om man ger sig på någon som inte gjort något? Hur i helvete är man funtad när man ger sig på 3 mot 1? och varför, varför. Vet inte vad jag ska göra. Ska minimannen behöva vara rädd när han cyklar 2 tunnelbanestationer för att komma till en kompis, ska han inte kunna vara trygg? och vad fan ska jag som förälder göra? Sätta honom på självförsvarsträning? ge han en kviv?, pepparspray? köra honom överallt? Nä jag fattar också att livet måste gå vidare precis som innan, jag kommer aldrig kunna försvara honom överallt, men just nu är jag så jävla ledsen. Vart fan är vi på väg? Kommer fortsätta leta tills jag hittar dessa äckliga ungar, och vad jag gör då vet jag inte.

1 kommentar:

  1. Fy fan, det blir bara värre och värre. Stackars minimannen. / T

    SvaraRadera