känslomässigt labil

I dag har varit en upp och ner dag, vilket betyder att jag är en smula labil. Jag pendlar mellan att vara jätteglad över att min bästis L ( märkligt att man har bästisar när man är över 30, men jag har det) kom hem från Thailand i morse och ringde å väckte mig vid 10 tiden. Självklart var jag där hos henne och hennes familj hela dagen och det var så himla kul å träffas, men det blev också en smula jobbigt då vi pratade lite om mitt liv, och det som inte varit så kul senaste halvåret. Samtidigt är det också oerhört skönt att kunna vara ärlig och säga som det är. Hon känner mig utan och innan och jag behöver aldrig försöka må bättre än vad jag gör i hennes sällskap. Vänskap på riktigt. Hon frågade mig rakt ut hur jag kände för exet och jag fick erkänna att jag saknar honom på riktigt. Fick gråta i hennes famn och berätta hur värdelös jag känner mig. Hon tyckte om honom som person, men hon sa också rätt ut att hon inte trodde att han älskade mig så som jag vill bli älskad. Det gör fruktansvärt ont och höra men jag vet ju att det är sant. Trots detta önskar jag fortfarande varje dag att han ska vilja ha mig tillbaka, att han ska älska mig så som jag älskar honom, att han ska ringa, eller.....nej jag orkar it tänka på det mer. Vill aldrig mer bli kär om jag ska bli sviken igen. Va fan skulle jag gjort utan mina vänner och min älskade miniman, jag är så tacksam för dessa människor, men nu vill jag faktiskt må bra igen.
När vi lämnade vännerna i Tyresö så hade båda deras barn 39 i feber, och med min tur lär jag ligga i svininfluensa om några dagar....vi får väl se, fortsättning följer...